För så många omkring mig och överallt i Sverige är det en självklarhet att man går till skolan. Man skippar någon dag sådär, är sjuk ibland, visst. Men man går dit.
Från det att jag gick i trean "lärde" jag mig att vara borta från skolan. Jag fick stora problem med den skola jag gick i då, problem jag inte tänker ta upp här, men det slutade med att min mamma hade mig hemma istället medan hon försökte få in mig på en ny skola. När jag slutade sexan hade jag börjat vara hemma ibland eftersom jag mådde dåligt. Då blev det inte riktigt som skolk eftersom min mamma sjukanmälde mig. Men vanan att strunta i skolan började redan där.
I stort sett hela min tid på högstadiet skolkades bort. Jag gav ursäkter till alla jag kände medan jag satt hemma och gjorde ingenting annat än att må dåligt rakt igenom. Jag har antalet frånvarotimmar på papper någonstans, men dom timmarna ligger så långt ifrån mig nu. En mörk historik.
Mitt skolkande blev som ett beroende, men samtidigt blev jag ofta missförstådd. De flesta kuratorer och lärare jag har pratat med har kallat mig lat, "det är synd att du varit så lat när du är så smart", fast de i botten inte känt till min egentliga situation. Jag var som nedgrävd i ett mörkt hål. Först såhär i efterhand har jag förstått hur det känns att faktiskt leva.
När jag fick Pixie hösten 2011 och började läsa på IV så gick närvaron upp mer, men det var fortfarande problematiskt till och från. Först när jag började gymnasiet, Säbyholm 2012, började saker lägga sig till rätta. Jag hade enligt vissa lärare en för hög frånvaro, och visst, enligt deras statistik; ja. Men i mitt huvud var det bättre än någonsin förut.
Just här och nu på Forshaga, även om det bara gått två skolveckor, känns det så bra som det någonsin gjort. Min närvaro är full (utöver en dags sjukdom). Allt är på ett annat sätt. Även om jag går i skolan 8.00 - 17.00 vissa dagar så tar jag mig upp av reflex. Jag äter ordentlig frukost och skollunch, sköter mitt liv på det sätt som passar mig för att jag ska orka. Jag har mina psykiska nedgångar men stannar inte hemma för det, inte hittills i varje fall. Och det är inget som känns som att det kommer hända.
Från det att jag gick i trean "lärde" jag mig att vara borta från skolan. Jag fick stora problem med den skola jag gick i då, problem jag inte tänker ta upp här, men det slutade med att min mamma hade mig hemma istället medan hon försökte få in mig på en ny skola. När jag slutade sexan hade jag börjat vara hemma ibland eftersom jag mådde dåligt. Då blev det inte riktigt som skolk eftersom min mamma sjukanmälde mig. Men vanan att strunta i skolan började redan där.
I stort sett hela min tid på högstadiet skolkades bort. Jag gav ursäkter till alla jag kände medan jag satt hemma och gjorde ingenting annat än att må dåligt rakt igenom. Jag har antalet frånvarotimmar på papper någonstans, men dom timmarna ligger så långt ifrån mig nu. En mörk historik.
Mitt skolkande blev som ett beroende, men samtidigt blev jag ofta missförstådd. De flesta kuratorer och lärare jag har pratat med har kallat mig lat, "det är synd att du varit så lat när du är så smart", fast de i botten inte känt till min egentliga situation. Jag var som nedgrävd i ett mörkt hål. Först såhär i efterhand har jag förstått hur det känns att faktiskt leva.
När jag fick Pixie hösten 2011 och började läsa på IV så gick närvaron upp mer, men det var fortfarande problematiskt till och från. Först när jag började gymnasiet, Säbyholm 2012, började saker lägga sig till rätta. Jag hade enligt vissa lärare en för hög frånvaro, och visst, enligt deras statistik; ja. Men i mitt huvud var det bättre än någonsin förut.
Just här och nu på Forshaga, även om det bara gått två skolveckor, känns det så bra som det någonsin gjort. Min närvaro är full (utöver en dags sjukdom). Allt är på ett annat sätt. Även om jag går i skolan 8.00 - 17.00 vissa dagar så tar jag mig upp av reflex. Jag äter ordentlig frukost och skollunch, sköter mitt liv på det sätt som passar mig för att jag ska orka. Jag har mina psykiska nedgångar men stannar inte hemma för det, inte hittills i varje fall. Och det är inget som känns som att det kommer hända.
| 
|
Förra veckan var jag dålig på onsdagen, men pallrade mig iväg dagen efter. Och nu en hel veckas närvaro. Det här ser ut som "är det här nåt att prata om" för så många. Men för just mig betyder det är otroligt mycket. Folk får tänka vad de vill, men det är MITT liv och MINA framgångar.
RSS Feed