Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Att beskriva allt som har med flytten till Värmland att göra. Jag ska alltså från och med 2/9 börja mitt andra gymnasieår på ForshagaAkademin istället för Säbyholm Utbildningar.

Vi har haft förhoppningar hela sommaren, att saker skulle bättra sig. Säbyholm hade trots allt en hel sommar. Bara en så viktig sak som hundboxarna, det borde vara en topp 1 prioritering för Säby. Borde ha varit.

Och det är inte som att jag inte vet, att jag är dum i huvudet, jag förstår att Säbyholm har dålig ekonomi. Det kan vara svårt att bedriva en friskola, som dessutom nyligen flyttat till en förort i Sollentuna kommun. Men alla de tomma löften vi fått höra av vår rektor, det tar på psyket, man blir irriterad. Det märks inte minst även på lärarna. Jag har sett lärare hela vårterminen som bara suckar och skakar på huvudet. "Vad kan vi göra.."

När jag första gången innan skolstarten fick höra att det mesta var som vanligt på Säbyholm blev jag inte chockad, men när jag kom hem drogs en hel process igång. Jag bestämde mig för att inte fortsätta att vänta på förändring, jag skulle ändra saker och ting själv. Pratade med ett fåtal ur klassen (som dock redan är "ett fåtal" om man säger så) och bestämde mig till slut för att maila Forshaga. Under ett par dagar hade jag mailkontakt, i tisdags andra dagen i skolan blev det klartecken att jag och Pari kunde börja på ForshagaAkademin.

Det kändes så stressat, jobbigt, trist med tanke på allt jag hade laddat för. Att saker skulle bli bättre, kunna vara aktiv på Skarpnäck Hundungdom, försöka klara av att bo i stan och pendla, gå agilitykurs.. ja. Samtidigt kändes det spännande, en omvändning, något som behövdes för mig och Pixie.

På tisdag vid 14-tiden åker jag och Pari med vovvarna till Forshaga. Morgonen efter träffar vi rektorn för att gå igenom studieplan och omdömen. Vi kommer få ett par dagar att landa ordentligt innan vi börjar, innan resten av klassen flyttar in. Jag är förvånande nog inte särskilt nervös över att börja i en ny klass. Känns som jag hunnit lära mig att lära känna nya människor; men också att lära känna mig själv. Jag är inte osäker. Jag vet precis vem jag är.

Mer uppdatering om flytten kommer självklart, när ni minst anar det...!

För några dagar sedan började jag känna av förkylningssymptom, innan dess hade jag väldigt ont i magen pga stress också. Igår stannade jag hemma ifrån skolan, i hopp om att vara utvilad till tävlingen i Farsta på kvällen. Jag tog mig upp och ut men det var definitivt inte min kväll.

På platsliggningen hade jag hela tiden undermedvetet "platsliggningen går som den går, hon har inte legat kvar på länge så whatever". Vi ha tränat med metoden godis på nosen/framför tassarna och gå iväg. Det har funkat kanonbra! Men när godisen inte är inblandad så är det bara otålighet.

Jag prövade därför att vrida mig pyttelite och titta till höger om Pixie, tänkte att "det kommer väl ändå gå åt skogen, så varför inte testa?" MEN HÖR OCH HÄPNA! Hon låg kvar HELA tiden. Jag hör fortfarande orden: Ekipage 10, 10 poäng! Jag skakade av glädje i hela kroppen. 10 även på tandvisningen där hon kan få nerdrag för att vara för glad annars.

I pausen mellan platsliggningarna och individuella tog jag iväg henne och belönade med apport + kamplek. Sen band jag upp henne vid en lyktstolpe och gick ifrån en bit, då brukar hon vara mer laddad på mig. Några gånger testade jag hur jag skulle göra med ställandet, eftersom hon brukar sätta sig innan kommendering när jag går tillbaka. Jag kände att jag antingen behövde riskera till 95% att hon gör helt fel, eller köra DK och ge ett extra "stanna"-kommando. Jag bestämde mig för DK.

När vi väl gick ut på plan kändes det finfint, vi skulle kunnat sätta 1:a priset! ...men väl framme vid start såg jag på henne hur fokus liksom rann ur henne. En hel del DK i linförigheten för att locka tillbaka henne, men Pixie ville inte tillbaka till jorden.

Ställde sig på läggandet. Segt ställande. Galet hoppigt inkallande och hopp över hinder. DK på apporteringen. Det var surt att gå av planen, men den platsliggningen hon gjorde kommer jag aldrig glömma. Jag var helt tagen av att hon låg kvar - och fick en 10:a!!! Så det tog vi med oss hem igår. (Och ett 3:e pris för er nyfikna som ville veta det också ;))

Igår eftermiddag till kväll tränade vi med Pari & Tyson och deras kompisar Catherine & Dexa! Vi var på Vällingby BK, de har riktigt bra planer men tyvärr ingen agilityutrustning uttagen. Hade gärna kört lite just igår. Men det kanske var meningen på något sätt? Trots allt ska vi ju hålla oss till lydnad. ;)

Pixie och jag hade trassel med platsliggningen; hon reser sig. Hon är otålig och väntar på att något ska hända. Tyvärr inte tillräckligt länge då hon sätter sig alt. kryper framåt.

Två mindre problem men som ändå behöver jobbas på är för tidiga sättanden under momenten läggande och ställande. Mer om det längre neeer...

Pari och Catherine tränade skydd och lydnadsövningar med sina ståtliga schäfrar. Man blir ju imponerad liksom. Där stod jag med min lilla tollartös bredvid dom.. hehe.

Idag började jag (till allas förvåning!) min dag med att plötsligt dra på mig joggingskorna och powerwalka, intervallspringa inte alltför mycket, varva med träning och liiite mer träning hemma. Jag var död, och det kan ändå nästan inte klassas som träning.

På eftermiddagen fick jag pröva på att vara figurant på BPH. Det var en glad labbetik som skulle mentaltestas, och reaktionen var lugn på henne. Kändes nästan trist, hade varit intressant att bli utskälld!

Efteråt tränade jag lydnad med Pixie och fick kanonbra coaching av Helen som alltid. Men detta passet kändes verkligen som något extra, och den bra energin ska vi ta in ordentligt.

Vi hade vädret med oss för första gången på ett par dagar. Perfekt eftermiddagssol! Här blir min hund vackert bländad av solljus... :)

Märsta-Sigtuna BK, otroligt fint skött klubb som även ryktas ha bra medlemmar och instruktörer. Jag funderar på att byta dit, men vill inte lova något än.

En nöjd matte efter två härliga träningsdagar. Nu går vi i "träningsdvala", och jag ska umgås med människor där jag inte ska prata alltför mycket hund. För efter denna vecka blir det hund rakt igenom.

"...måste man lägga allt fokus på en sak i taget." Ungefär så sa min mamma till mig för någon vecka sedan när vi pratade om tävlingar och hundsporter. Och det där citatet slog rot i mig, men har framförallt de senaste dagarna funnits nära när jag haft mer tid till mig själv och mina tankar.

Att ha många bollar i luften har för mig aldrig inträffat innan jag fick en hund, innan jag fick ett liv på riktigt. Innan 2011 var jag som ett spöke. Jag hade aldrig några vidare planer eller intressen på det sättet. En väldigt liten vänkrets och nästan ingen tid spenderades utomhus. När jag började må bra igen och få ett liv på riktigt våren 2011 började jag lära mig att faktiskt göra saker ofta, men nu till den gräns att det börjat bli för mycket virrvarr. Jag har sagt det förr men då har det bara varit ord. Jag MÅSTE börja ta tag i det som är viktigt på riktigt och lära mig prioritera. Mitt stora mål för den här terminen blir att lägga fokus på en sak i taget.

När jag var på Naturhistoriska med Zoë för ett par veckor sedan såg vi en film om polarisen och isbjörnar på arktis och alla utställningar. Vi var dit med klassen strax innan skolavslutningen, men då var besöket väldigt flummigt sådär som det brukar vara. När jag & Zoë var där var det helt annorlunda. Plötsligt mindes jag saker som vår biologilärare pratat om; evolution, artutveckling, gener.. mer än så! Jag började försöka berätta allt jag mindes och insåg hur intressant det var. Efter filmen var jag totalt mindblown. Det var som att någon öppnat ögonen, eller snarare hjärnkontoret på mig! Det knäppte till och plötsligt fick jag en massa drömmar och tankar om vad jag vill göra med mitt liv. Det känns som något som kommer hänga kvar i mitt undermedvetna och förhoppningsvis komma fram ännu mer och bli en bra drivkraft.

För min största rädsla just nu är att bli skoltrött igen, framförallt tack vare skolflytten. Internatet hjälpte mig verkligen att utvecklas som person, och naturen blev min riddare på en vit häst (för att göra en knäpp metafor). Men skolan måste bli min första största prioritet, överst på listan.

1. Jag ska få så höga betyg jag klarar av utan att köra slut på mig själv tills jag lägger av mitt i. Jag måste lära mig veta mina egna gränser, men samtidigt kunna pusha mig själv till mer.

2. Jag och Pixie ska ha ett fokus och ett fokus only: lydnaden. För som min mamma sa; "vill man bli bäst på något" och det vill jag. Jag vill tävla lydnad med Pixie, bli instruktör med specialinriktning på lydnad, ha mål och utvecklas inom denna gren jag har kommit att älska. Vi ska sticka ut och bli så mycket mer!

Mitt huvudsakliga motto är helt enkelt "Sluta prata, börja göra!" som min tränare sa åt mig. Vilket påminner mig om att jag borde ta tag i min hälsa för att faktiskt orka hålla fokuset. ;)

Lördagen, dagen utan planer och egna tävlingar, spenderade vi med Hanna & co! Vilket inkluderade Hanna, Melwin, Kristoffer, Yoda och Sebastian. Mamma och Zoë gjorde icke hundrelaterade grejer i Malmö och pappa strosade runt sådär som min pappa gör.

Vi började med att kolla på lydnad och åkte sen ut på biläventyr för att hitta tollingjaktproven. Hanna och jag tittade på ett fåtal prov först, vi såg väl inte supermycket och det blev lite långdraget att bara stå och titta. Vid 12-tiden var vi hungriga och åkte till Höör för lunch på ”Vikingen”… (haha). Sen åkte vi tillbaka till lydnadsplanerna och bara tog det lugnt. Blev verkligen peppad att köra mer lydnad, Hanna också vilket var ännu roligare! Debut på nästa års Special har hon sagt; och vi håller alla tummar och tassar för att det blir så!!

Stora utställningsdagen var som vanligt på söndagen. Hela området var packat med hundar och människor. Vi hade startnummer 40 i ringen för valpar och "felaktiga hundar". Tikarna var sist.Vi ställde upp mot syrran Tippa som slutade 3:a och en mindre tik utan synligt disk. fel som kom 1:a. Ni kan ju gissa vad Pixie fick för placering av tre tikar då. ;)

Igår var Dagen med stort d. Fast vi tog det ju som en träning och hade inte många mål på så sätt. Jag ville sätta slalomet och det gjorde vi i stort sett. Hon sprang in fel först, vi började om och då gick det fint.

I båda klasserna diskade vi oss, men glada att vi fått göra nåt. Andra omgången (hoppklass) bröt jag mitt i för vi var helt osynkade. Värmen och stressen över att äntligen få ha kul på agilityplanen gjorde Pixie till en "överallt"-hund (hon var alltså lite överallt) och min hjärna pallade inte riktigt med.

För övrigt sällskapade vi oss med trevliga människor, fotade och tittade på agilitytävlande. Hypermamman Glada kom femma i agilityklassen, och visst märks det att dom är släkt. Samma crazy tempo. ;)

På morgonen tog vi en promenad i en fin bokskog precis bredvid tävlingsplanen.

En uttråkad Zoë bestämde sig för att trädklättra...

Tigghund vid middagen.

Vacker tollartös på kvällspromenaden. Jag älskar de tysta sommarkvällarna när vi får stunder för oss själva, och bara kan vara dom vi är. Bästa känslan i hela världen.

Alla bilder från helgen kommer upp senare när jag har tid!